onsdag 16 december 2009

Inside the tinn walls

I've had some interesting last days in Thanapara. This country never stops surprising me. Me and a friend where hanging out one evening when we heard music from the nearby village. He told me the music came from a Jatra, a traditional play and music show that goes on the whole night. He had never been to one and me neather, so we found two bikes and went there. We got the cheep seats but since the organiser were worried about my security we got VIP seats for free. The show was part of a big fair with puppit shows in the day time, gambling in the evening time and then this Jatra in the night. From the outside I thougt the place looked like a portable strip club made of tinn and fabric. Maybe because of the red light that was coming out from the thin entrance door. We entered and where followed to our seats, and after one minute I realliced that this was actually some kind of strip club substitute, hidden by a historical name. It was pretty wild and I had a hard time not falling off my chair out of laughter. We soon went though, because my presence on one side of the stage made the girls dance for the men on the other side. A bit unfair and I didn't want to ruin the party so we went to have some tea instead. When drinking tea one man informed me of the puppits show in the day time. I think he thought that that kind of entertainment was more suitable for a lady. There were no other women in the place , exept the dancers, and I don't think that the women in the villages where the Jatras are performing knows what their men are actually doing. But Maybe I'm wrong. Bangladesh never stops surprising. The really sad thing though is that so many men wants to come to the Jatra and watch the half naked women there, but they would never want their wifes to work there or their wifes to dress in anything else than really covering clothes in public. These girls, I can immagine, have a hard time getting married later, if they ever will. Because they are not really good girls any more. But at least the men are human. And this tradition, from before Islam came here , is still living strong.

(No need for translation this time:))

torsdag 19 november 2009

Lärarworkshop och Nepal

Nu var det ett tag sen jag bloggade. Känns som en bra fras att börja med. Ska försöka komma igång så sakta igen.

17e till 21a oktober hade jag en workshop för 15 lärare på Thanapara. Jag hade genom att prata med lärare och andra förstått att utbildning för lärare verkligen är en bristvara, inte bara på Thanapara. Lärarna kommer oftast direkt från motsvarande gymnasiet och de enda erarenheter de har av läraryrket är sina egna erfarenheter från när de gick i skolan (vilka oftast innefattar en del inte så positiva erfarheter med gammeldagsa lärare som slog och bestaffade eleverna). Jag hade bjudit in en ”expert” som skulle hålla i den fem dagar långa Workshopen för att han ska kunna komma tillbaka senare och ha en fortsättning på utbildningen. Jag bjöd in andra skolor i området som inte heller var statliga skolor utan privata. Privata skolor har ofta stora ekonomiska problem om de inte får pengar från någon NGO eller donator och lönerna är mycket lägre än i de statliga skolorna.

Eftersom skolan är så hierarkisk här så skulle workshopen handla mycket om att först ta reda på vad lärarna tycker och tänker om sin roll, sen utifrån det identifiera vilka problem de möter i skolan. Efter det blev det lite utbildning i värdegrundsfrågor och allt mynnade ut i olika metoder som lärarna kan använda sig av. Han som höll i Workshopen hade många deltagande metoder som han lärde ut där läraren måste släppa taget lite och bjuda in eleverna, som i till exempel grupparbeten. Jag hade en liten del om Waldorfpedagogik där jag delade med mig av en Waldorfmetod där man börjar med att berätta en saga om till exempel en björn, sen får eleverna, eller i det här fallet lärarna, rita en bild av en björn. Sen kommer själva lärandet in och då ritar man en björn som ser mycket ut som ett B och sen bara ett B. Grejen med den metoden är att eleverna ska kunna koppla ihop sagan med bokstaven och ha något konkret för att komma ihåg bättre. Sen tycker jag att man verkligen måste få in lite roligare moment i skolan här, och lärarna tyckte det var roligt att lyssna och rita, så förhoppningsvis gör eleverna det också. Workshopen sponsrades av en liten svensk ungdomsorganisation som heter Youth Reaching Out – Stockholm som sponsrar en skola för slumbarn i Dhaka. Tanken var att de tre lärarna från Dhaka skulle delta på Workshopen men tyvär kunde bara en komma.

Några av lärarna grät sista dan för att de var så tacksamma över den här möjligheten. Några av dem hade jobbat både tio och tjugo år men aldrig deltagit i något liknande. Det har gjort mig säker på att utbildning för lärare skulle bli ett utmärkt projekt i framtiden. Det är så bra på många plan. Eleverna får en mer kvalitativ och roligare utbildning där de blir mindre bestraffade och lärarna känner sig viktiga och satsade på och kan få nya idéer och bli duktigare i sin yrkesroll.

Det blev en lyckad Workshop och när den var slut var det dags för nästa. Svalorna från Dhaka anlände och alla de andra partnerorganisationerna som jobbar med ekologiskt jordbruk. Svalornas egna praktikanter Karin och Kristoffer kom också, och det som skulle bli så intressant och roligt, delta på möte och visa runt de svenska vännerna runt Thanapara blev inte så mycket av, för jag blev sjuk och orkade inget.

Sen åkte vi till Nepal för att skaffa turistvisum för att vi inte kunnat förlänga vårat NGOvisum.

Vi bodde för 10 dollar natten, 5+5, med massa varmvatten och en mysig trädgårdsresturang. Vi hade ingen guidebok när vi kom dit så vi hade ingen aning om priser så vi prutade på som sjutton. Det hade jag läst på internet att man skulle göra. Vi hade inget guest house bokat heller utan planen var att ta oss till Thamel som är den delen av Kathmandu, huvudstaden, där flest turister bor. Vi blev haffade av nån på flygplatsen och fick gratis taxi om vi ville bo på det stället dit han tog oss och det var bra så det ville vi. Vi shoppade sjalar, örhängen, sockor mm och jag köpte dunjackskopior till mig och min kompis. Sen köpte jag kartor över vägen upp till Everest Base Camp för dit ska jag nästa gång jag åker till Nepal hade jag tänkt. Vi köpte aldrig någon vanlig guidebok men jag köpte den som bara handlar om vandring i Himmalaya för att kunna förbereda mig till nästa gång. Hur man tar sig runt i Sydasien kan jag nog vid det här laget så då är det viktigare att känna igen tecknen på höjdsjuka. Jag köpte en bok om en expedition till Everest 1996 också. Spännande läsning!

Vi kom aldrig till några höga berg, men vi tog oss till Nagarkot som låg uppe på ett berg 2.000 m.ö.h. med slingervägar upp. Den lilla byn låg 35 km utanför Kathmandu men det tog tre timmar att ta sig dit med lokala bussar och två timmar tillbaka. Därifrån hade vi utsikt över himmalaya och andra berg och kullar i alla väderstreck. Helt fantastiskt, men det fanns ingen god mat där och det var svinkallt på natten.

Vi såg lite stupor också och jag tror att en stupa är ett buddistiskt tempel, eller kanske inget tempel utan helt enkelt en stupa. Ja, något religiöst iaf. Första heldan vi hade i Nepal, en söndag så ambassaden var stängd, gick vi mot ett berg i utkanten av stan som vi sett från taket på vårat guest house. Det så så grönt ut med en stupa på toppen. Lite ensligt sådär. Vi gick dit genom att följa toppen på stupan, genom små gränder och på små vägar som gick förbi fält och lekande barn. Sen gick vägen slingrande uppåt och vi tog i lite i stegen och kände oss så företagsamma. Sen kommer vi runt en krök och får se MASSA människor. Då har vi kommit till huvudingången till värsta turistattraktionen och vårat ensliga tempel vi spanat in är en stor stupa med massa besökare, försäljare och APOR!!! Jätte många söta apor som inte är rädda utan låter sig fotograferas igen och ingen. Jag var i sjunde himlen.

En annan dag åkte vi till Budhanath som jag tror är den största Buddistiska stupan. Jag åt grekisk sallad vilket känndes väldigt exotiskt och vi tittade ner på alla människor som gick runt stupan med en hand utsträckt för att röra vid alla bönerullar som sitter runt hela stupan. Jag tror det är bönerullar, jag är inte så jätte duktig på det här med buddism och kanske skulle behövt en guidebok ändå, för att skriva det här rätt.

Nepal är rätt annorlunda mot Bangladesh. Det är ett turistland till skillnad från Bangladesh och därför får man vara ifred mycket mer där. Kläderna är influerade mer av väst och alla turister och eftersom så många kommer dit för att vandra så är marknaden för kopior på friluftsprylar enorm. Det var rätt kallt på kvällarna när vi var där och då kunde man se massa Nepaleser som tagit efter friluftstilen med fleecejackor och dunvästar och gore tex kläder. Väldit många av de unga tjejerna gick runt i jeans också och körde vespa. Riktigt coolt. Det var skönt för oss också att kunna gå klädda mer avslappnat ett tag i jeans och Tshirt och slippa den evinnerliga sjalen om så för bara en vecka.

Vi fick vårat visum utan tjaffs och nu är vi tillbaka på Thanapara för att avsluta innan en liten semester till Indien och Goa väntar.

torsdag 3 september 2009

Frihet och ofrihet

Frihet är att åka på busstaket in till Rajshahi, att kunna röra sig så fritt för att buss, rickshaw och tåg är så billigt och rickshaw alltid tillgängligt. Frihet är också att inte hindras av kallt väder. Frihet är att kunna köpa massa god frukt direkt från marknaden, och grönsaker direkt från bönderna för att sen koka ihop en god soppa över gasspisen. Frihet är att kunna styra mitt arbete i den riktning som känns intressant för mig. Frihet är att trotsa ofrihetslagarna för kvinnor i detta land och gå mina sena nattpromenader med vänner. Frihet är att sitta i ett teskjul och dricka supersött bangla te. Frihet är att då och då åka till Dhaka och få sig ostsmörgås, pasta och pizza och kanske ett dopp i poolen på nodiska klubben. Frihet är att genom internet kunna kommunicera med alla där hemma på ett väldigt enkelt sätt. Tänk er volontärerna som bodde här på 70-talet... Ingen mobil, inget internet och flera timmars väg att ta sig om man ville ringa hem. Snigelpost i ultrasnigellandet. Vanliga brev måste ha tagit ett tag att komma fram.

Ofrihet är att inte kunna ha korta shorts eller kjol när det verkligen är varmt och väder för det. Ofrihet är att försöka ta sig fram i en sari som är så vacker men o så svår att gå och röra sig i. Ofrihet är att man kanske inte borde gå på nattliga promenader för att det inte är ok, egentligen. Ofrihet är att inte kunna gå och köpa sig ett paket filmjölk om man är sugen på det. Ofrihet är att inte kunna språket i det land man bor i. Ofrihet är att inte helt känna till kulturen och helt frustrerad stå där och inte veta vad sjutton man ska ta sig till.

Allt detta är också livet och resan. Att sätta sig in i andra människors liv, att lära sig om en ny kultur och samtidigt också ifrågasätta till exempel kvinnors ofrihet eller den dåliga tillgången på bra undervisning för barnen. Men att inte döma för fort utan ta reda på, fråga, smälta intryck och se.

Fart, fläkt och lite farligt

På mitt initiativ har vi startat studiegrupper i klass fem så de kan hjälpa varandra med de svåra engelska och matteläxorna

I sarin känner jag mig fin, men det är varmt och svårt att göra saker

Flickan är femton, barnet är hennes och hon gifte sig med den här mannen när hon var elva år.

Johanna

måndag 17 augusti 2009

Bilder från besök på Thanaparas Non Formal Primary Educationskolor


Så här ser Skolbyggnaden ut från utsidan. Den är gjord av pinnar och lera med ett stabilt plåttak.



Alla Thanaparas skolor har fått en vattenpump av organisationen



Och Alla skolor har också fått ett dass. Utanför alla skolor står skorna fint i en ring. Ordning och reda är viktigt. Här är en av lärarna på de skolor jag besökte.



Dans och sång är dagliga inslag i undervisningen



Men när det är dags att skriva då sitter man ner på golvet



De använder blommor och blad till att färglägga sina teckningar



Och övar bokstäverna på en liten griffeltavla



Här ett obligatoriskt kort där jag också får vara med

lördag 15 augusti 2009

Skolutveckling

Skolsystemet i Bangladesh

Jag försöker ta tiden här i Bangladesh till att lära mig så mycket som möjligt om skolsystemet här i landet. Hur Government Primary school fungerar, dvs den statliga femåriga grundskolan. Jag lär mig också om de alternativa skolmetoder som finns och försöker luska reda på organisationer som jobbar medvetet med att försöka förbättra undervisningen.

Pedagogiken rent allmänt i detta land är inte så välutvecklad. Många av lärarna i den statliga grundskolan ser det inte som sitt jobb att varken fostra eller lära ut. De tar närvaro, ger läxor men bryr sig inte om att förklara, öva och lära ut till eleverna utan sover sig igenom lektionerna. Problemet för eleverna är att väldigt få kan få hjälp av sina föräldrar med läxorna, eftersom föräldrarna varken kan läsa, skriva, räkna eller prata engelska. Den svåra och dåliga skolan gör att många elever hoppar av och börjar jobba istället.

Det här låter ju väldigt sorgligt och bristen på engagemang för barn och respekten för barn har fått mig väldigt ledsen många gånger.

Det som är hoppfullt är de olika initiativ som finns runt om i landet, de som jobbar för de elever som hoppat av, för att förbättra den befintliga grundskolan och de som jobbar med läxhjälp mm.

BRAC är den största Non Governmental Organization, NGO, som jobbar i Bangladesh och de har kommit på en egen skola som är treårig för de elever som hoppat av vanliga skolan. BRAC har egna skolor, men betalar också om andra organisationer vill köpa hela konceptet och ha sina skolor. Skolorna kallas också Non Formal Primary Education. I båda fallen får lärarna och de som är ansvariga för en grupp lärare utbildning och guidning igenom de tre åren.

Skolorna ligger alltid ute i byarna där barnen bor, de består av ett avlångt rum, en lärare och en klass på 30 elever. Tio pojkar och tjugo flickor. Eleverna har bestämda platser där de sitter på golvet, en flicka, en pojke, två flickor, en pojke, två flickor, en pojke och på slutet en flicka. Väldigt organiserat. De använder sig själva när de börjar lära sig räkna, och de jobbar mycket i smågrupper om tre, eller storgrupp om tio. De har aldrig för svåra läxor eftersom man är medveten om att deras fattiga föräldrar är oförmögna att hjälpa dem, utan är det något som ska tränas hemma så är det t ex att öva sig på att skriva bokstäver man redan kan lite för att handstilen ska bli bättre.

När de börjar skolan så är alla på olika nivåer för att de redan gått lite i skolan och sedan hoppat av. Därför börjar de med två månaders introduktion där de sjunger, dansar och lär sig dikter. Allt väldigt lustfyllt för att eleverna ska vilja komma tillbaka. Och sen, om en elev inte kommer till skolan går hela klassen och hämtar eleven i dens hem. En för alla, alla för en.

Hela tiden är kontakten med föräldrarna stark, för man har förstått att utan deras hjälp är det svårt. Man har föräldramöten en gång i månaden, föräldrarna turas om med att ta hand om skolan och föräldrarna är också en kontrollgrupp som ser till att läraren kommer varje dag. Arbetsmoralen har en tendens att sjunka om ingen kontrollerar en.

Det jag ändå tycker är bäst är känslan jag fick när jag var och besökte fem av Thanaparas tio skolor. Eleverna har verkligen en kontinuitet i sin vardag, för rutinerna i skolan är samma varje dag. Alla elever vet precis vad som gäller. Lärarna är mer som svenska lärare också, inte det här auktoritära som annars är så vanligt. Och så använder de sig av så bra material. Det är naturliga saker, pinnar att räkna med, blommor och blad att färglägga teckningen med och ett bamburör att förvara linjal i, och räknepinnar, penna, sudd och tavelpennan till den lilla svarta tavla de har. Det är inte så mycket men väldigt genomtänkt för att det ska vara så funktionellt och billigt som möjligt så att så många skolor som möjligt ska kunna startas. Jag är helt såld och väldigt lycklig över att det finns skolor där barnen är första prioritet.

På Thanapara har de en privat grundskola och även om alla lärares första prioritet inte alltid är barnen så är de lärare som jobbar nu helt ok och även bra. De bryr sig om barnen och gör sitt bästa. Problemet är som jag ser det just nu att lärarna inte har någon specifik lärarutbildning, vilket är helt normalt i Bangladesh. De har gått ut motsvarande gymnasiet och sen kan de arbeta som lärare. Därför jobbar jag nu för att ha en workshop för lärarna där de förhoppningsvis kan diskutera och lära sig nya metoder. Tex grupparbete och teater mm som kan få lektionerna lite mer levande.

Eftersom den skolan är en vanlig femårig utbildning med småklasserna på förmiddagen och de större klasserna på eftermiddagen så går det inte att köpa BRACs koncept helt av, så istället har jag tittat på en metod som actionaid har infört som heter REFLECT. Den används mest till vuxna men även till att göra barnens skolor bättre. Metoden är holistisk, rolig för att man blandar in teater och sång mm och användbar för barnen lär sig om sitt närsamhälle. Det som ligger närmast i tiden för mig är att besöka en skola som jobbar efter den metoden och sen, om det känns bra, boka utbildare för lärarna här.

Jag hoppas att det kommer ge både elever och lärare något, men man vet aldrig i förväg. Min tanke med at hyra in någon härifrån är också att då kan de fortsätta ha workshops även nästa termin och nästa, om de tycker att det ger dem något, och på så vis blir allt lite mer långsiktigt än om jag skulle försöka implementera mina svenska idéer medan jag är här. Vilket jag gör lite grann vid sidan av också förståss.

Om ni har några frågor så fråga på.

tisdag 4 augusti 2009

Lite av varje

Nu känns det som om det är dags att skriva igen. Det har gått ett tag och jag har hunnit med en hel del. Vi har besökt ett hindutempel en timmas cykelflaksfärd härifrån, ätit ananas med några manliga kollegor efter jobbet på marknaden i grannbyn, tittat på när stora och små pojkar spelat fotboll i skyfallet som täckte hela planen med några decimeters regn, åkt till Dhaka och stött på en svensk man som bott i Bangladesh flera år som delade med sig av sina erfarenheter, simmat i en pool och ätit pasta och pesto sallad och träffat barn och lärare på Jenniferskolan i Dhaka. Nu är jag tillbaka på Thanapara och ska börja återgå till de vanliga rutinerna och schemat men med friska tag, lite svensk mat, kanske fortfarande, kvar i magen och även med nya uppgifter, för nu börjar vi våran distansutbildning också som kommer att beröra tre olika ämnen, organisationsutveckling, genus och mänskliga rättigheter, med tre frågeställningar inom varje ämne.

Jag vill dela med mig av en liten iakttagelse också från igår eftermiddag. Jag satt på en bänk utanför kontoren och pratade med chauffören Radjak. Han är alltid glad, ser inte ut att kunna bli arg och är väldigt lätt att prata med, även om han inte pratar engelska. Så när vi satt där kom en gammal man med sin cykel med flak och levererade mat till Thanaparas kök. Då frågade Radjak vad potatis heter på svenska och när jag sa det började han skratta och sa potatis han med, tydligen ett väldigt roligt svenskt ord. Klingar roligt i en bengals mun. Den gamle mannen bar in säcken med potatis, äggen, linserna sockret och mjölet som var på hans flak, och sen när han var klar lindade han omsorgsfullt upp en liten fransig remsa tyg som han sen torkade av flaket med mycket noggrant. Sen lindade han tillbaka trasan lika omsorgsfullt igen under sadeln innan han sa hejdå och cyklade därifrån. Det han äger här i världen som ger honom en inkomst så han kan få mat på bordet åt sin familj är den där cykeln med flak, och därför tar han också hand om den som om den var det finaste han ägde.

Johanna










lördag 18 juli 2009

På jordbruksbesök i en by



Hej vänner!
Idag tänkte jag berätta om ett besök vi gjorde i en liten by nära Thanapara där de odlar ekologiskt. Men först en liten bakgrund.


Den Svenska föreningen Svalorna Indien-Bangladesh startade upp hela Thanapara Swallows DS för 37 år sen efter frihetskriget 71 när byn Thanapara blev extra hårt drabbat då de flesta männen i byn blev avrättade av den pakistanska armen. Svalorna var de enda donatorerna i början och väldigt involverade i verksamheten här i flera år tills man kände att man kunde börja lämna över ansvaret mer och mer till cheferna på Thanapara. De startade upp en textilfabrik som är beroende av export, och byråkratin inom landet för att få just exportbiten att fungera är inte det lättaste, och kontakten med köpare var också sådant som TSDS hade stor nytta av att ha hjälp av de svenska volontärerna. Men undan för undan blev TSDS mer självständiga och idag är chefen på TSDS, mr Raihan, också ordförande i Acota, en paparplyoganisation som jobbar med rättvisemärkt i Bangladesh, ordförande i Emmaus Asia och med i Emmaus internationals styrelse mm. D.v.s. han jobbar väldigt nätverkande och internationellt samtidigt som han driver TSDS.

Idag har TSDS olika donationer för olika projekt och program och det enda samarbetet de har med svenska svalorna är ett program för ekologiskt jordbruk och bönders rättigheter och så oss såklart, på praktikantlinjen på Österlens Folkhögskola.

Jordbruksprogrammet är uppbyggt så att de har 80 bondegrupper i 40 byar på ett par mils avstånd från Thanapara. En grupp består av 20 personer, en av varje kön från tio familjer, och en kvinna och en man från varje grupp är gruppledare. Mycket genus och väldigt smart, för kvinnor och män har olika uppgifter i arbetet med jordbruket, så på detta sätt lär sig alla nya och nyttiga saker på utbildningarna som TSDS anordnar.


Den dagen vi fick följa med till en by hade man utbildning med en man från TSDS om risodling. Vi förstod inte så mycket förrän efteråt när vi fick en kortversion på engelska. Vi fick se olika komposter de använder att gödsla med istället för konstgödsel. De tog med oss till fruktträdgården där de odlade bananer och papaya i långa rader och till risfältet lite utanför byn. Innan vi åkte hem blev vi itrugade (men vi var inte svårövertalade) mango, kokosnötsmjök, kokosnöt, guava, en liten grön frukt som jag inte vet namnet på men som smakar lite citrus utan att ha citruskonsistensen utan som är hård, banan och sötsaker till efterrätt! Allt det fick vi i oss meddans halva byn nöjt tittade på. Allt enligt bangladeshisk sed. Bangladesh är det mest gästvänliga land jag har varit i. De tar verkligen ifrån tårna och det bästa man kan göra är att ta seden dit man kommer, berömma deras goda frukt och tacka så mycket. Det är mitt bästa tips i alla fall.

Hoppas ni alla får besöka en by i Bangladesh en dag.

kram Johanna

Sariknep

Skrivet 15 juli

Jag har nu köpt en otroligt vacker sari (se bild i förra inlägget) i Thanaparas butik där de säljer kläder, väskor och överkast mm. Sarin är chockrosa med blommor och jag ska ha den när jag arbetar i skolan.

Skolan har en rektor (som också undervisar, lika mycket som de andra) och tre lärare. En av lärarna är kvinnor. Hon heter Shabana, är 28 år och har jobbat på skolan sen hon var 20. Vanligast är att man har sari när man är gift och sallwar kamez dvs. byxor, tunika till knäna med slitsar i sidorna och sjal när man är ogift. Shabana är inte gift men hon bär sari när hon jobbar för att hon är lärare.

Hon är väldigt noga med sin klädsel och därför en utmärkt sarilärare, ja man behöver faktiskt nån som lär en hur man gör för det är inte så lätt att linda flera meter tyg runt kroppen och få det att falla snyggt. Mitt största problem har varit att sarin blir så skrynklig och inte är fin nästa dag, och stryka på ej rent tyg känns inte så bra. Men igår fick jag höra bästa "hursmorsknepet" av Shabana och det är att vika ihop sarin fint och lägga den under kudden när man sover på natten. På så vis kan man använda sarin många dar utan att tvätta den och den är ändå som ny varje morgon. Smart va?!

kram

tisdag 14 juli 2009

Skolan på Thanapara Swallows Development Society (TSDS)


På bilden ser ni några barn på väg till skola och day care, mig i min nya lärarutstyrsel, en rosa sari, och en liten kille som lekte på organisationen en dag.

Hej på er. Idag tänkte jag berätta lite om skolan på Thanapara. Hoppas ni tycker det är intressant. Har ni frågor så fråga på. Jag ska svara så gott jag kan.

Mitt huvudsakliga arbete i Thanapara kommer vara i skolan och i Day Care. Skolan är för byns fattigaste barn och den har åtta klasser. Två ettor och två tvåor, som har lektioner på förmiddagen, en trea, en fyra och två femmor varav en är en stipendieklass där lärarens lön kommer från staten. De har lektioner efter första gruppen. Förutom stipendieklassen och skolböckerna betalas skolan av organisationen och vissa år även delvis av sponsorer utifrån.
Day care är för små barn vars mammor jobbar i organisationens hantverkssektion.

Jag började med att vara med på lektioner i skolan, för TSDS hade uttryckt en önskan om hjälp med engelska och matteundervisning. Jag kom snabbt fram till att matte var för svårt pga språket, men jag ska ha bild istället. Nu har jag gjort ett schema där jag har engelska en gång i veckan med varje klass och en bildlektion var med klasserna ett till fyra varje vecka. En dag ska jag vara i Day care och resten av tiden är vigd åt rapportering, planering och bokföring mm.

Mina dagar på skolan börjar ta form. Jag har totalt 14 lektioner under en vecka vilket inte är så mycket, men det gör att jag har tid och ork att reflektera och planera roliga lektioner. Min ambition på engelskan är att använda deras engelskaböcker men göra något mer utav det. Deras skolsystem bygger på det brittiska och här är det allvar från första klass. Klarar man inte sina examensprov i slutet av klass ett får man inte börja i klass två nästa år och så vidare. Det är därför det är så viktigt att följa deras böcker, för det är dem som frågorna på proven bygger på.

Den här skolan har funnits sen 1973 och de första nio åren bodde svenska volontärer på organisationen året om. Det märks i undervisningsmetoder, den praktiska undervisningen de haft tidigare och bildlektionerna de har nu och rektorn pratar gärna om svenska lärare som var här och hade teachers trainings på sjuttiotalet. Fram till för ett år sen hade de praktisk undervisning i jordbruk; odla och ta hand om djur, och olika hantverk som föräldrar som jobbade i klädsektionen kunde bidra med. För ett år sen upphörde sponsringen utifrån som gick till det; lärare och mat till djuren, så de har slutat med det. Det initiativet kom från början från de svenska volontärerna och det har hållit på i över trettio år, kanske är det dags för något nytt nu. När jag pratade om det här med rektorn sa han att han tyckte dataundervisning låg mycket mer i tiden och kunde vara till bättre användning för eleverna. Chansen är väl stor att många av dem ändå kommer arbeta med jordbruk, men för dem som lär sig datorer och engelska kan hela framtiden ändras. Det är något jag får titta närmare på en annan dag.

På bildlektionerna har jag verkligen chansen att göra lite skillnad. Det är det enda ämne som inte begränsas av examensprov, eftersom det ligger utanför regeringens läroplan. Det jag tänker mig är att låta eleverna prova på olika material och olika uppgifter. Jag tror t ex att det finns lera som man kan hitta gratis i naturen. Planen är att jobba med rektorn och de andra lärarna så smått och försöka få dem att förstå vikten av ämnet bild, och sen förhoppningsvis utforma en läroplan tillsammans som är utformad efter deras ekonomiska förutsättningar. Bildundervisningen hittills har bestått av streckgubbar/blommor/flaggor mm ritat med kulspetspenna i anteckningsboken. Eftersom skolans sponsring har upphört har de bara pengar till det allra nödvändigaste materialen och då faller kritor, färgpennor, ritpapper och andra skapande material bort. Skolan hade några askar med färgpennor, som de fått från besökare på organisationen, som jag har börjat använda i klasserna och i söndags var jag och rektorn i stan, Rajshahi, och köpte kritor och billigt ritpapper.

Pengarna till detta kommer från ett barn med föräldrar på mitt jobb, förskolan Kungspilen i Stockholm. Jag fick med mig en gåva på 500kr att köpa något till barnen för och det har jag börjat göra. Vi köpte en klassuppsättning, 35 paket, kritor som ska gå mellan klasserna och så har vi sparat två tredjedelar av pengarna till en studieresa för de äldsta eleverna i höst när vädret är lite svalare och mer behagligt.

Om det är någon annan som vill bidra med pengar till material så vore det fantastiskt. Känn ingen press alls, det är bara om man känner för det. Känns som ett för bra tillfälle att kunna hjälpa dem för att låta bli att fråga er, mina läsare. Tidigare år har sponsorer betalat anteckningsböcker och pennor till eleverna, men i år får de betala det själva. För 175 kr får alla elever varsin penna och för 350 får alla elever varsin anteckningsbok. Om det är någon som vill hjälpa till så vore det hur stort som helst för både lärare och elever här.

Då gör man så här:
Skicka ett SMS till min Bangla Mobil +880 174 133 52 31 och skriv att du vill bidra och vem du är. Sen svarar jag och skickar mitt kontonummer så du kan göra en överföring. På det här sättet slipper jag lägga ut kontonumret på en offentlig blogg. Jag rapporterar självklart vidare från skolan och om det är någon som vill ha med namn i bloggen så skriv det I SMSet.

Tills nästa gång,

Johanna

tisdag 7 juli 2009

Språket här heter bangla

Skrivet 3e juli

Hej ni där hemma och Hej ni andra ute i vida världen.

Klockan är halv tio på kvällen och jag sitter i en av mina tre sängar och väntar på en av nattvakterna som ska byta ut min ena fläktknapp. På en mix av bangla, engelska och teckenspråk lyckades vi förstå varandra väldigt bra. Jag frågade om han ville fixa det imorgon eller i kväll och han sa att i kväll gick bra. Han skulle bara till marknaden och köpa knappen och det skulle ta en halvtimma. Finemang.

Andra saker har inte varit lika lätta att förklara, som varför jag i början bara åt två skedar ris till lunch. Att det inte berodde på att maten inte var god utan på att jag var så klen och ohungrig när det var 40 grader varmt och min mage var ovan vid bakteriefloran. Det var bra att Ellen var här i början och kunde berätta att våra magar var svenska och klena men snart skulle bli starka bangladeshiska magar.

Ofta kan det bli lite tokigt också. Som idag när vi sa att vi gärna ville ha pannkaka eller potatis till middag och det slutade med att vi fick pannkaka och potatis, och det var för att vi inte lärt oss ordet eller ännu.

Annars rullar det på med banglan. Vi lär oss lite varje dag. Igår hade vi vår första banglalektion på riktigt och nu gäller det att försöka använda alla orden så att de riktigt sätter sig. Att hänga med Madjeda och de andra kvinnorna i köket är ett bra sätt, för de pratar bara bangla och då är det försöka, försöka, försöka tills man förstår varandra som gäller. Skolan är också bra. Där frågar jag om de viktigaste orden och så kör jag med dem tills jag lärt mig dem. Lärarna och personalen och barnen på Day Care kör också hårt med mig så det ska nog lösa sig med språket hoppas jag.

Nu har vi publicerat första månadsbrevet på Österlens Folkhögskolas hemsida också. Gå gärna till http://www.osterlen.fhsk.se/index.php?page=456 och kolla. Om ni är intresserade av vad våra klasskompisar i andra delar av världen gör så har de också börjat skriva om sina arbeten.

Kramar

Johanna

söndag 28 juni 2009

28 juni

Hej vänner
Nu har min och Emmas resa börjat. Emma är min klasskompis från Örebro som pluggar samhällsvetenskap med inriktning genus på Örebros universitet i vanliga fall.

Den 16e juni landade vi i Bangladesh huvudstad Dhaka som planerat, och dagen efter tog vi eftermiddagsbussen upp till Thanapara. När vi kom fram vid elvatiden möttes vi av Ellen, förra årets praktikant. Hon var på besök för att hälsa på sina vänner i byn. Ellen har introducerat oss till det som kommer vara vårt hem i sex månader, hon har hjälpt oss komma igång genom att hitta arbetsuppgifter och handledare till oss och hon har presenterat oss för alla sina vänner. Allt för att vi ska få en så smidig start som möjligt. Tack så mycket borro bobo Ellen!

Just nu sitter jag på ett Guest house i Dhaka dit vi var tvungna att åka för att skaffa Internet och skriva in oss på ambassaden mm. Vi har också träffat Svalornas utlandsanställda i Bangladesh när vi varit i Dhaka. Svalorna är den Svenska organisationen som vi åker genom.

Det här var en liten inledning. Mer en annan dag. Jag har det fint (om än varmt) och nu är det dags att sova så vi är pigga i morn och hamnar på rätt tåg när vi ska tillbaka till Byn.

Kram och skriv gärna kommentarer med frågor och berättelser om era liv i Sverige!

Johanna

torsdag 22 januari 2009

Sista dagen på jobbet

Idag var det min sista dag på förskolan. Det känns lite sorgligt att lämna alla i ett år och det kommer kännas tomt utan den ständiga glädje som ett jobb med barn ger. Jag vill passa på att tacka för alla lyckönskningar och presenter jag fått idag. Tack alla kollegor, barn och föräldrar. Det värmer gott. Nu ska jag packa vidare.

Kram Johanna