Jenniferskolan

Nu ar jag i Dharamsala i Indien och Ellens brollop ar om tre dar, sa nu har jag lite tid att uppdatera er om Jenniferskolan.

Min forsta morgon i Bangladesh akte jag till skolan med Farhana, och min forsta iaktagelse den har gangen var att det var sa lugnt. I januari i ar utokade vi skolans lokaler till det dubbla, sa nu har vi tva lagenheter mitt emot varandra om tre rum var. Rummen var fint vitmalade och gardinerna i olika farger lyste upp rummen. Eleverna satt i sina klassrum utspridda i hela skolan och ljudnivan var sa harligt lag. Eleverna har nu tack vare utokningen mycket battre arbetsro. Min forsta dag pa skolan fotade jag en hel del, ska visa mer sen, och sa fick jag lyssna pa sagor pa bangla som eleverna laste for mig, och varandra. Skolan har nu ocksa fatt ett kombinerat bibliotek/hantverksrum med mattor pa golvet. Valdigt mysigt.

Dhaka

Nu har jag haft nagra fullspackade dagar i Dhaka. Borjade med att besoka The Dhaka Project som ocksa har en skola for barn som kommer fran slummen. Det ar ett ganska stort projekt om man jamfor med Jenniferskolan. Barnen far en matpase varje vecka, de har gratis sjukvard och tanklakarvard pa organisationen och de har volontarer som kommer och jobbar dar, antingen i skolan eller med nagot annat de kan hjlpa till med. Det var valdigt kul att se mer av det stallet.

Sen besokte jag en till skola som ar startad av en bangladeshier som ar helt fantastisk. Han brinner sa otroligt mycket for det han gor och de barn som gar pa skolan. Han har ocksa lyckats dra till sig volontarer i Bangladesh som kommer och ar larare. Ofta ar det unga rika bangladeshier som kommer och jobbar for en liten symbolisk peng. Pa sa vis far de en hog kvalite pa lararna utan att betala sa mycket.

Jag har ocksa tagit med mig Shimul, som jobbat med the dhaka project och Brendan som varit volontar dar, till Jenniferskolan och hem till nagra av eleverna i slummen. De har erfarenhet av hur viktigt det ar med rena och fina toaletter och har erbjudit sig att aka till skolan och mala toaletterna dar. Dakommer eleverna halla hela skolan mer fin och aven tanka pa att ha det fint hemma hos sig, enligt deras erfarenheter. Och det later ju fantastiskt tycker jag :)

Det vore kul att lara av vad de andra organisationerna gjort och jobba mera med att forbattra Jenniferskolan for eleverna som gar dar. Samla in mer data om deras familjer, fotografera och dokumentera verksamheten, jobba med information till foraldrarna angaende till exempel tidiga giftemal mm. Det vore kul att samla ihop ett gang som vill jobba som volontarer och aka ner och jobba garnet ett tag. Nagon som ar sugen? Jag tanker mig att man kan hyra en lagenhet i samma hus eller i narheten som man inreder fint for da kan hyran bli ganska lag. Maila om det ar nagon som ar pa sa ska vi se om jag kan gora det samtidigt som utbytesstudier pa universitetet har.

Som ni marker sa ar det inspirerande att traffa andra som jobbar med samma sak.

Nu ska jag hem till Farhana och ata och vila. Blev bara en timmas somn i natt sa det kan nog behovas. Imorn ar det strejk har. Oppositionspartiet ska ut pa gatorna och demonstrera. Inga bussar, bilar eller sma CNG-gas taxis gar da for da blir de sonderslagna av demonstranterna. Det blir till att ga ut och titta pa spektaklet istallet. Det ska inte vara farligt enligt flera olika manniskor jag pratat med.

God natt och nasta gang kanske det blir mer ordentligt fran Jenniferskolan.

Bilder

Madjeda friterar linsbiffar till Lotta och Anna i koket pa Thanapara.



En elev fran skolan sitter pa en av de nya bankarna utanfor kontoren.



Shimul och Nathalie hanger utanfor kontoren.



Tva busiga killar..



Mote med Guinea och Santo dar handledare bestamdes och en overgripande plan las upp for Annas och Lottas arbeten pa Thanapara.



Vi blev hembjudna till chaufforen Radjaks kusins hus for att ata mango.




Pa aterbesok i skolan.

Thanapara; visum, varme och brollop

Min plan var att lagga upp bilder for flera dagar sen, men jag har varit sa upptagen fran tidig morgon till sen kvall sa det har inte blivit natt, och nu kranglar det med bilder sa det far bli nar det blir.

Nu sitter jag pa taget till Dhaka, men det ar att ga handelserna lite i forvag. Nar jag hade skrivit klart sist hangde jag uppe till halv fem och tog igen lite forlorad tid. Jobbigt nar man har vanner pa nadra sidan jorden nastan och bada ar daliga pa att halla kontakten via mail. Da finns det en del att prata om nar man val ses.

Efter nastan fyra timmars somn ringde Santo, som ocksa ska tillbrolloppet i Indien om han far visum, och fragade om jag ville vara sa snall och folja med till stan en timme bort nar han skulle forsoka fa visum. Jag foljde med sa klart, men tyvarr sa var konsulatpersonen i Dhaka den dan och darfor blev hans tid for visumansokan installd. Det betydde att han var langst bak i kon igen. sa kan det ga till.

Jag har ocksa hangt lite i skolan och suttit med lararna i lararrummet och blivit bjuden pa gott. Den har gangen var det mango. Mangosasongen ar lite senare i ar sa mangon ar fortfarande god. FOrra aret hade den hunnit bli lite gammal till vi kom.

Vi hade lite fodelsedagsfirande for en av cheferna dar vi sjong bade sanger pa bangla och svenska och dansade lite.

Jag har suttit mycket med nattvakterna pa organisationen och pratat med de tva aldsta som ska sluta jobba dar. Vi har pratat om hur de ska kunna forsorja sig nu nar de inte har kvar sin inkomst och heller inte har nagon pension som man far nar man jobbar pa nagot statligt jobb eller innom en storre organisation som har sant. Jag har tagit hjalp av mina kompisar harifran for jag pratar inte sa mycket bangla precis att det racker till det. Losningen kanske blir att de startar en liten teshop eller affar eller hyr land for att odla grodor som man sen kan salja. Vi far se vad det blir. Det som ar sa trakigt att se har ar att ibland sa bryr sig inte barnen till gamligar om sina foraldrar utan de far ga runt och tigga.

Jag foljde med min andra kompis Raj som ocksa ville till brollopet. VI trodde han skulle fa sitt visum men da visade det sig att i dar han ansokte hade de ingen maskin som kunde lasa hans nya visum utan han maste forsoka fa en ny tid for att lamna in sin ansokan i Dhaka istallet. Nu ar tiden knapp, men kanske nan av dem far visum i tid anda.

Bara att vara i Bangladesh ar helt underbart. Det ar inte lika varmt som forra aret och jag ar sa van sa jag inte bryr mig sa mycket om att jag ar varm och klibbig hela tiden. Jag gillar varmen och fattar inte hur jag ska klara en hel vinter i Sverige. Burr. Jag ar nog inte gjord for det svenska klimatet.


Jag har varit pa brollop idag ocksa. En kusin till Santo gifte sig och vi var med pa festen hos bruden idag. Brudens familj satt i nagra rum och brudgummens familj och vanner i nagra andra. Alla var tvugna att sitta inne for det regnade sa mycket. Hela garden var helt lerig sa skorna fastnade. Vi satt i ett rum med Santo och Shimul och snackade i flera timmar. Vi tog en valdig massa bilder ocksa och fick supergod mat. Lite extra god for att vi var speciella gaster. Det ar svart att komma undan sant i Bangladesh. Folk ar sa himla gastvanliga och givmilda sa det inte finns make till det.

Jag har akt busstak och overfull lokalbuss, och da maste jag saga att jag foredrar busstaket. Det holl pa att ga at skogen dock for polisen ville inte slappa upp mig pa taket for det ar bara man som aker dar. Kanske att kvinnor akte pa taket under frihetskriget 1971, sa min kompis Raj.

Som sagt, sena kvallar och tidiga mornar har gjort att jag ar jatte trott. Kan inte riktigt skriva nagot valformulerat idag, men kanske nar jag kommit till Dhaka och vilat upp mig lite.

Tjoho, nu ska jag sova lite pa nattaget sa far vi hoppas att ingen tar mina skor.

I bangla land =)

Nu ar jag pa Thanapara med de nya praktikanterna. Vi traffades i Dhaka forst och jag hjalpte dem att fa ratt simkort till sina internetmodem sa de ska slippa problem och dubbelbetalningar och sant man kan raka ut for annars. Sen visade jag dem runt i omradet dar de formodligen kommer bo nar de ar i Dhaka. I fredags hamtade jag dem fran deras omrade av stan och tog med dem till Farhana sa de fick traffa henne en gang tillsammans med mig. Nu kan de kontakta henne nar de aker till Dhaka och besoka skolan och barnens hem i slummen. Det ar en valdigt fin mojlighet att bli runtvisad av nagra som sjalva bor dar.

Nar vi kom till Farhana fick vi folja med pa en speciell tillstallning. En Tjollisha. Det ar en muslimsk tradition och man bjuder hem slakt och vanner fortio dagar efter att nan dott och bjuder pa mat. En de kande hade dott och vi fick folja med. Anna och Lotta, som de nya praktikanterna heter, fick da uppleva sin forsta bangladeshiska "fest". Man sitter forst pa nagon sang eller i nagon soffa och halsar pa vardfolket som gar runt, sen nar de blir ens tur att ata sa far man gora det, och det ar nastan alltid kryddat ris med kryddigt kott i. Anna och Lotta som inte ater kott satt och petade ut alla de sma kottbitarna som blandat sig med riset, och jag tyckte faktiskt lite synd om dem men nu vet de vad som vantar.

Vid fem satte vi oss pa bussen upp mot Thanapara, byn jag bodde i som praktikant, och sex timmar senare, efter en underbart vacker men ibland hettsig bussresa med galna omkorningar, var vi framme. Vi mottes av chaufforen Radjak och Santo som ar chef for kladfabriken och en god van. Kart aterseende blev det och nar vi kom fram till organisationen mottes vi av nattvakterna och Madjeda som var var extramamma nar vi var har. Hon hade lagat massa god mat som vi at innan vi stupade isang.

Den forsta dagen var helt galen. Halsa pa alla, krama om alla och hora sig for om hur alla mar och hur deras familjer mar. Anna och Lotta fick en rundvandring och sen borjade vi titta pa deras arbetsplaner och jag gav dem lite tips om allt mellan himmel och jord, sant som ar bra att veta som det tagit oss lang tid att fatta. Vad gor man med tvatten, ska man tvatta trosorna sjalv, hur manga pasar maste man ha runt godispasen for att myrorna inte ska ta sig in och hur ser beslutsvagen ut och vem gar man till med olika fragor. Nar ska man prata med chefen och nar racker det att ga direkt till den det galler. Mycket smasaker som det kanns jatte bra att kunna dela med sig av.

Att vara tillbaka kanns fantastiskt. Det far mig att verkligen vilja sattsa pa att komma tillbaka igen. Jag maste ju lara mig bangla flytande nagon gang. Jag kunde tillrackligt for att fa en keps och en kopp te idag nar vi skulle kopa en vattenkokare. Det var fasta priser i affaren men jag fragade efter lite rabbat anda och forsokte pruta, men det gick inte att pruta i den affaren sa da gav de mig presenter istallet, och nar Anna, Lotta och min bagladeshiska kompis Shimul kom till affaren undrade de varfor bara jag fick te. Det var lite kul.

Shimul ar fran Dhaka men jobbar med kladproduktion pa thanapara ibland for sitt kladmarke i Australien. Den har gangen hade han med sig nagra Austraienska kompisar som ocksa ska starta kladbuisness och nagra kompisar fran Dhaka som jobbar med en skola lite liknande Jenniferskolan, sa jag har natverkat lite infor framtiden och ska aka och se andra skolor nar jag ar tillbaka i Dhaka.

Nu blev det ganska langt och utan bilder, men nasta gang kommer bilder och jag kommer presentera lite folk som jag skrivit om har sa det blir lite lattare att hanga med. Ett inlagg om Jenniferskolan kommer ocksa, med bilder....

Kram och god natt for denna gang.

Kolkata - Dhaka med buss.... = äventyr!!!!

Lämnade KOlkata på morgonen den 16e och fick förmånen att när vi åkte ut ur stan se hur den vaknade upp. Människorna bor på gatan eller i skjul vid gatan så då får man verkligen se de dagliga bestyren med allt ifrån tandbostning till morgontvätt till hur det lilla barnet satt och dinglade med benen från pallen som var fint placerad på trottoare.

Jag somnade fint och vaknade upp med ett ryck av att nån frågade efter allas pass. När han såg att jag var utlänning och inte ens från Indien så fick jag behålla mitt. Vi blev beordrade av bussen och jag tog mitt handbagage med mig och gick till ett kontor. Växlingskontor visade det sig. Jag fattade inte riktigt vart jag var, trodde jag skulle betala resten av min biljett så jag visade att jag plockade fram femhundra rupis, men jag skulle inte betala utan växla in alla mina rupis till bangladeshiska pengar. Indiska tullen tar alla rupis och dollar, sa de till mig. Jag antog att kursen var dålig och sa, med bulltande hjärta, att jag bara hade femhundra. Sen fick jag gå till passkontrollen och då passade jag på att smita in på toaletten och stoppa resten av indiska pengarna i BHn, för att vara på den säkra sidan. Hjärtat fortsatte bullta och värmen höll på att ta kol på mig. Någon kom med min ryggsäck och vi fortsatte till tullen. Här är det jag borde oroa mig för, tänkte jag, men hjärtat hade lugnat ner sig lite. Orkade inte riktigt gå i hundraåttio när det var så varmt. Jag blir framshasad i kön och tullmannen frågar vilket land jag kommer ifrån och jag svarar på deras språk, bangla. Då kommer fler frågor som jag inte förstår men sen förstår jag nått och kan svara och då vinkar han vidare utan att så mycket som kolla åt mina väskor. Jag dricksar killarna som bär mina väskor och efter lite ris och grönsaker på en liten vägrestaurang åker jag vidare med bussen på andra sidan gränsen.

Hela jag bubblar av glädje, jag är tillbaka i välkända bangladesh. Allt känns som vanligt och jag somnar igen.

Nästa gång jag vaknar upp är det för att folk i bussen skriker och jag ser hur vi som i slowmotion åker in i en buss framför oss som är på väg åt samma håll. Dumt nog svänger den bussen in framför oss utan att se att vi kommer så vi åker in i den och våran dörr går sönder och hela framrutan får sprickor. Min första vägolycka i bangla-land, men allt går bra. Inga personer skadas, men resten av resan får vi köra utan dörr så våran ACbuss förvandlas till ångbastu pga all fuktig luft som åker in.

På vägen får vi korsa Podda, en flod som i Indien heter Ganges, med bilfärja! Spännande! Första gången!

Sen väl i Dhaka vid åtta på kvällen blir jag avsläppt nån stans mitt i ingenstans höll jag på att säga, men det är ju folk överallt, och jag åker taxi tillsammans med en annan av passagerarna hem till min kära vän Farhana och hennes familj. Hon är lärare på den skola för slumbarn i Dhaka som jag varit med och startat och nu stödjer tillsammans med andra i en organisation som heter Youth Reaching Out.

Väl framme var det dush, banglamat och sängen som gällde.

Imorn, mot Dhaka

Nu ar jag helt slut av varmen. Det blir inga ventyr har for allt gar sa latt hittils, och det ar sa varmt sa jag orkar inte riktigt dra ivag nan stanns och utmana odet. Biljetten till Dhaka ar kopt och imorn kl sex pa morgonen aker jag. Tror att jag ar framme tretton timmar senare.

Nu ska jag facebooka lite och sen blir det dusch och somn.

Aventyr i ett ratthal.

Tjoho. Nu ar jag framme I Kolkata och har hittat mig ett litet ratthal att bo i. Den hoga luftfuktigheten gor att hela kroppen kliar, och sa finns det sma mygg och sakert sma bedbuggs, loppor, i madrassen. Risken ar stor iaf ;)

Taget hit var fantastiskt. 140 mil med en topphastighet pa 130 km i timmen. Resan skulle tagit 17 timmar men vi korde typ pa ett djur pa kvallen och det var lite saker som behovde lagas sa totalt blev det 21 timmar. Anda valdigt bra for att vara Indien! Man fick en massa mat ocksa som ingick; aftermiddagste med smorfas, middag med glass till efterratt och frukost. Nar de skulle servera lunch ocksa orkde jag inte mer mat.

Jag hade tyren att sitta mittemot en trevlig kille och vi snackade hela dan igar sa resan gick jatte fort. Han rekomenderade sitt universitet i Pune utanfor Mumbai, sa jag far kolla upp den mojligheten nar det ar dags att studera utomlands :)

Det var roligt att anlanda till tagstationen i Kalkutta. Den har gangen kom jag till Howrah som jag tror ar den gamla hederliga dar man pa femtiotalet fick kliva over folk som lag helt utslagna over hela stallet. Nu var det inte riktigt sa men lite av kanslan var kvar. Mycket folk och mycket sopor. Forra gangen jag kom hit med tag kom vi till en helt nybyggd station som var helt ren och valdigt fancy. Och typ inga manniskor!

Meddan jag har skrivit sa har langt har jag hunnit dricka en liter vatten. Det bara rinner ner. Da kanske ni kan forsta att det ar lite varmt har :)

Nu funderar jag pa om jag forst ska ata eller kopa bussbiljett till Bangladesh imorn. Blir nog mat, sa far vi hoppas att det blir latt att hitta ratt buss och att det finns biljetter. Jag har san himla tur, for bussen ska ga bara nagra hundra meter fran hotellet dar jag bor.

Kolkata ar lite sunkigt men taxichoufforen fran taget var shyst, sa jag har bra forvantningar pa den har stan.

Vi hores!

Delhi

Har ar en bild fran den lilla granden dar jag bor.
Idag vaknade jag lite innan nio, sa mycket for att vara uppe tidigt och slippa varmen ;). Jag tog tunnelbanan till Connought Place som ar en stor rondell med dyra kladaffarer, fancy restauranger och sa den underjordiska marknaden dar man kan kopa allt ifran klader till USBminnen till hanglas, men inte kedjor uppenbarligen. En liten kille i standet dar jag kopte laset sag sa lurigt glad ut nar jag betalade, sakert for att mina prutningsskills ar lite ringrostiga och jag betalade for mycket. Under halften av utgangspriset far nog ses som ett bra kop, och jag var precis over halften :( men glad ar jag anda, for jag hittade en kedja pa ett annat stalle bredvid Barizza dar jag drack en latte :)
Nu ska jag kaka lite och sen ta taget till Kolkata. hors nar jag kommer dit!
Kram

Delhi ar ju inte sa varmt.....jo!

Nar jag landade klockan sex pa morgonen sa tankte jag i min enfald att, "det ar ju inte sa varmt i Delhi, undrar vad det beror pa? Kanske luftfuktigheten inte ar sa hog?" Sen gick det nagra timmar och jag andrade mig totalt ;) Delhi ar visst varmt!Speciellt nar solen steker.
Jag har sovit lite men sen gjorde sig hungern pamind. Jag gick till restaurangen bredvid mitt hostel trots att jag inte sett nagon annan ata dar. Det ar annars en bra tumregel att ga dit andra gar for att slippa dalig mat. Nar jag bestallt forsvann servitoren sa jag undrade om det skulle bli nan mat over huvud taget, men det blev det.
Imorn ska jag aka till en stor marknad under jorden och kopa hanglas och kedja sa jag kan lasa fast min ryggsack pa taget. Far se till att ga upp tidigt sa jag slipper den varsta varmen bara. Hoppas kunna lagga upp lite bilder efter det imorn innan taget gar.
Kicki, iPhonen lamnade jag hemma for sakerhets skull :p
Ha det!

nu bloggar jag igen

Hej.
Nu ar jag framme i delhi i Indien och tankte ta upp bloggandet igen. Det far bli pa samma blogg som nar jag var praktikant for jag orkar inte gora en ny just nu. det viktiga kanns som innehallet.
Resan gick bra, fast jag hade en laaang vantan pa flygplatsen i Moskva. Ryskar ar inte sa roliga nar man bara hanger pa deras flygplats. Ratt kalla och inte sarskillt hjalpsamma, men nar man lar kanna nagra ryssar ar jag saker pa att man far en annan bild.
Sen kom jag till Delhi och nar jag gick fram for att bestalla en forbetalad taxi sa rakade jag ut for samma lurendrejeri som av en taxichouffor i mumbai for bara sex mander sen. Jag strakte fram en femhundring nar jag skulle betala 250 rupies och han bytte snabbt som ogat ut den mot en hundralapp och sa att jag gett fel. Jag gick pa det enkla tricket igen. Suck. Sen foreslog han att jag skulle ta bussen in till stan istallet som bara kostade femtio rupies bara for att fa mig ur vagen innan jag markte natt och for att fa mig att tro att han var snall. Jag kopte hela kittet och blev avslappt nan stans i narheten av dit jag skulle, och en promenad och rickshawfard senare var jag framme.
Hittade ett hotell for femtio kronor natten i omradet nara tagstationen dar manga backpackers bor och har ocksa hunnit ata frukost med en kille fran Dubai som heter Usama och prisar den ökande namnen som av de flesta kallas terorist.
Livet ar spannande med andra ord. Jag mar fint och ska nar jag hittat lite toapapper ga och lagga mig ett tag for de senaste tva dygnen har jag bara sovit sammanlagt ca fem timmar :)
//Johanna

Hemma, nästan

Nu sitter jag vid mitt skrivbord på folkhögskolan i Tomelilla och blickar ut över det vackra solnedgångslandskapet utanför mitt fönster.

Mitt banglaäventyr är över för den här gången och nu är det bara att avsluta alla rapporter, lämna in bokföringen och se till så att de nya praktikanterna får en minst lika givande vistelse på Thanapara som vi fick.

Jag är så tacksam för att jag fick den här chansen och jag har lärt mig så otroligt mycket och mött så många otroligt fina människor. Men det har inte varit lätt alltid, fast utan den här upplevelsen skulle jag inte vara den jag är idag och det vore ju tråkigt. Bangladesh har gett mig lite skinn på näsan och jag har avgett ett nyårslöfte på en galen nyårsfest i Goa om att jag detta år ska vara min egen lyckas smed. Det är ord jag kommer tillbaka till så att jag kommer ihåg att jag kan forma mitt liv som jag vill. Sen gäller det bara att veta vad man vill också. Det är en annan sak.

Innan jag vet vad jag vill börja plugga så är jag otroligt glad över att komma tillbaka och börja jobba med små härliga barn igen, barn som inte börjar gråta för att jag ser så annorlunda ut. Det var min största sorg i Bangladesh att småbarnen började gråta när de fick syn på mig.

Johanna