Lärarworkshop och Nepal

Nu var det ett tag sen jag bloggade. Känns som en bra fras att börja med. Ska försöka komma igång så sakta igen.

17e till 21a oktober hade jag en workshop för 15 lärare på Thanapara. Jag hade genom att prata med lärare och andra förstått att utbildning för lärare verkligen är en bristvara, inte bara på Thanapara. Lärarna kommer oftast direkt från motsvarande gymnasiet och de enda erarenheter de har av läraryrket är sina egna erfarenheter från när de gick i skolan (vilka oftast innefattar en del inte så positiva erfarheter med gammeldagsa lärare som slog och bestaffade eleverna). Jag hade bjudit in en ”expert” som skulle hålla i den fem dagar långa Workshopen för att han ska kunna komma tillbaka senare och ha en fortsättning på utbildningen. Jag bjöd in andra skolor i området som inte heller var statliga skolor utan privata. Privata skolor har ofta stora ekonomiska problem om de inte får pengar från någon NGO eller donator och lönerna är mycket lägre än i de statliga skolorna.

Eftersom skolan är så hierarkisk här så skulle workshopen handla mycket om att först ta reda på vad lärarna tycker och tänker om sin roll, sen utifrån det identifiera vilka problem de möter i skolan. Efter det blev det lite utbildning i värdegrundsfrågor och allt mynnade ut i olika metoder som lärarna kan använda sig av. Han som höll i Workshopen hade många deltagande metoder som han lärde ut där läraren måste släppa taget lite och bjuda in eleverna, som i till exempel grupparbeten. Jag hade en liten del om Waldorfpedagogik där jag delade med mig av en Waldorfmetod där man börjar med att berätta en saga om till exempel en björn, sen får eleverna, eller i det här fallet lärarna, rita en bild av en björn. Sen kommer själva lärandet in och då ritar man en björn som ser mycket ut som ett B och sen bara ett B. Grejen med den metoden är att eleverna ska kunna koppla ihop sagan med bokstaven och ha något konkret för att komma ihåg bättre. Sen tycker jag att man verkligen måste få in lite roligare moment i skolan här, och lärarna tyckte det var roligt att lyssna och rita, så förhoppningsvis gör eleverna det också. Workshopen sponsrades av en liten svensk ungdomsorganisation som heter Youth Reaching Out – Stockholm som sponsrar en skola för slumbarn i Dhaka. Tanken var att de tre lärarna från Dhaka skulle delta på Workshopen men tyvär kunde bara en komma.

Några av lärarna grät sista dan för att de var så tacksamma över den här möjligheten. Några av dem hade jobbat både tio och tjugo år men aldrig deltagit i något liknande. Det har gjort mig säker på att utbildning för lärare skulle bli ett utmärkt projekt i framtiden. Det är så bra på många plan. Eleverna får en mer kvalitativ och roligare utbildning där de blir mindre bestraffade och lärarna känner sig viktiga och satsade på och kan få nya idéer och bli duktigare i sin yrkesroll.

Det blev en lyckad Workshop och när den var slut var det dags för nästa. Svalorna från Dhaka anlände och alla de andra partnerorganisationerna som jobbar med ekologiskt jordbruk. Svalornas egna praktikanter Karin och Kristoffer kom också, och det som skulle bli så intressant och roligt, delta på möte och visa runt de svenska vännerna runt Thanapara blev inte så mycket av, för jag blev sjuk och orkade inget.

Sen åkte vi till Nepal för att skaffa turistvisum för att vi inte kunnat förlänga vårat NGOvisum.

Vi bodde för 10 dollar natten, 5+5, med massa varmvatten och en mysig trädgårdsresturang. Vi hade ingen guidebok när vi kom dit så vi hade ingen aning om priser så vi prutade på som sjutton. Det hade jag läst på internet att man skulle göra. Vi hade inget guest house bokat heller utan planen var att ta oss till Thamel som är den delen av Kathmandu, huvudstaden, där flest turister bor. Vi blev haffade av nån på flygplatsen och fick gratis taxi om vi ville bo på det stället dit han tog oss och det var bra så det ville vi. Vi shoppade sjalar, örhängen, sockor mm och jag köpte dunjackskopior till mig och min kompis. Sen köpte jag kartor över vägen upp till Everest Base Camp för dit ska jag nästa gång jag åker till Nepal hade jag tänkt. Vi köpte aldrig någon vanlig guidebok men jag köpte den som bara handlar om vandring i Himmalaya för att kunna förbereda mig till nästa gång. Hur man tar sig runt i Sydasien kan jag nog vid det här laget så då är det viktigare att känna igen tecknen på höjdsjuka. Jag köpte en bok om en expedition till Everest 1996 också. Spännande läsning!

Vi kom aldrig till några höga berg, men vi tog oss till Nagarkot som låg uppe på ett berg 2.000 m.ö.h. med slingervägar upp. Den lilla byn låg 35 km utanför Kathmandu men det tog tre timmar att ta sig dit med lokala bussar och två timmar tillbaka. Därifrån hade vi utsikt över himmalaya och andra berg och kullar i alla väderstreck. Helt fantastiskt, men det fanns ingen god mat där och det var svinkallt på natten.

Vi såg lite stupor också och jag tror att en stupa är ett buddistiskt tempel, eller kanske inget tempel utan helt enkelt en stupa. Ja, något religiöst iaf. Första heldan vi hade i Nepal, en söndag så ambassaden var stängd, gick vi mot ett berg i utkanten av stan som vi sett från taket på vårat guest house. Det så så grönt ut med en stupa på toppen. Lite ensligt sådär. Vi gick dit genom att följa toppen på stupan, genom små gränder och på små vägar som gick förbi fält och lekande barn. Sen gick vägen slingrande uppåt och vi tog i lite i stegen och kände oss så företagsamma. Sen kommer vi runt en krök och får se MASSA människor. Då har vi kommit till huvudingången till värsta turistattraktionen och vårat ensliga tempel vi spanat in är en stor stupa med massa besökare, försäljare och APOR!!! Jätte många söta apor som inte är rädda utan låter sig fotograferas igen och ingen. Jag var i sjunde himlen.

En annan dag åkte vi till Budhanath som jag tror är den största Buddistiska stupan. Jag åt grekisk sallad vilket känndes väldigt exotiskt och vi tittade ner på alla människor som gick runt stupan med en hand utsträckt för att röra vid alla bönerullar som sitter runt hela stupan. Jag tror det är bönerullar, jag är inte så jätte duktig på det här med buddism och kanske skulle behövt en guidebok ändå, för att skriva det här rätt.

Nepal är rätt annorlunda mot Bangladesh. Det är ett turistland till skillnad från Bangladesh och därför får man vara ifred mycket mer där. Kläderna är influerade mer av väst och alla turister och eftersom så många kommer dit för att vandra så är marknaden för kopior på friluftsprylar enorm. Det var rätt kallt på kvällarna när vi var där och då kunde man se massa Nepaleser som tagit efter friluftstilen med fleecejackor och dunvästar och gore tex kläder. Väldit många av de unga tjejerna gick runt i jeans också och körde vespa. Riktigt coolt. Det var skönt för oss också att kunna gå klädda mer avslappnat ett tag i jeans och Tshirt och slippa den evinnerliga sjalen om så för bara en vecka.

Vi fick vårat visum utan tjaffs och nu är vi tillbaka på Thanapara för att avsluta innan en liten semester till Indien och Goa väntar.