Lärarworkshop och Nepal

Nu var det ett tag sen jag bloggade. Känns som en bra fras att börja med. Ska försöka komma igång så sakta igen.

17e till 21a oktober hade jag en workshop för 15 lärare på Thanapara. Jag hade genom att prata med lärare och andra förstått att utbildning för lärare verkligen är en bristvara, inte bara på Thanapara. Lärarna kommer oftast direkt från motsvarande gymnasiet och de enda erarenheter de har av läraryrket är sina egna erfarenheter från när de gick i skolan (vilka oftast innefattar en del inte så positiva erfarheter med gammeldagsa lärare som slog och bestaffade eleverna). Jag hade bjudit in en ”expert” som skulle hålla i den fem dagar långa Workshopen för att han ska kunna komma tillbaka senare och ha en fortsättning på utbildningen. Jag bjöd in andra skolor i området som inte heller var statliga skolor utan privata. Privata skolor har ofta stora ekonomiska problem om de inte får pengar från någon NGO eller donator och lönerna är mycket lägre än i de statliga skolorna.

Eftersom skolan är så hierarkisk här så skulle workshopen handla mycket om att först ta reda på vad lärarna tycker och tänker om sin roll, sen utifrån det identifiera vilka problem de möter i skolan. Efter det blev det lite utbildning i värdegrundsfrågor och allt mynnade ut i olika metoder som lärarna kan använda sig av. Han som höll i Workshopen hade många deltagande metoder som han lärde ut där läraren måste släppa taget lite och bjuda in eleverna, som i till exempel grupparbeten. Jag hade en liten del om Waldorfpedagogik där jag delade med mig av en Waldorfmetod där man börjar med att berätta en saga om till exempel en björn, sen får eleverna, eller i det här fallet lärarna, rita en bild av en björn. Sen kommer själva lärandet in och då ritar man en björn som ser mycket ut som ett B och sen bara ett B. Grejen med den metoden är att eleverna ska kunna koppla ihop sagan med bokstaven och ha något konkret för att komma ihåg bättre. Sen tycker jag att man verkligen måste få in lite roligare moment i skolan här, och lärarna tyckte det var roligt att lyssna och rita, så förhoppningsvis gör eleverna det också. Workshopen sponsrades av en liten svensk ungdomsorganisation som heter Youth Reaching Out – Stockholm som sponsrar en skola för slumbarn i Dhaka. Tanken var att de tre lärarna från Dhaka skulle delta på Workshopen men tyvär kunde bara en komma.

Några av lärarna grät sista dan för att de var så tacksamma över den här möjligheten. Några av dem hade jobbat både tio och tjugo år men aldrig deltagit i något liknande. Det har gjort mig säker på att utbildning för lärare skulle bli ett utmärkt projekt i framtiden. Det är så bra på många plan. Eleverna får en mer kvalitativ och roligare utbildning där de blir mindre bestraffade och lärarna känner sig viktiga och satsade på och kan få nya idéer och bli duktigare i sin yrkesroll.

Det blev en lyckad Workshop och när den var slut var det dags för nästa. Svalorna från Dhaka anlände och alla de andra partnerorganisationerna som jobbar med ekologiskt jordbruk. Svalornas egna praktikanter Karin och Kristoffer kom också, och det som skulle bli så intressant och roligt, delta på möte och visa runt de svenska vännerna runt Thanapara blev inte så mycket av, för jag blev sjuk och orkade inget.

Sen åkte vi till Nepal för att skaffa turistvisum för att vi inte kunnat förlänga vårat NGOvisum.

Vi bodde för 10 dollar natten, 5+5, med massa varmvatten och en mysig trädgårdsresturang. Vi hade ingen guidebok när vi kom dit så vi hade ingen aning om priser så vi prutade på som sjutton. Det hade jag läst på internet att man skulle göra. Vi hade inget guest house bokat heller utan planen var att ta oss till Thamel som är den delen av Kathmandu, huvudstaden, där flest turister bor. Vi blev haffade av nån på flygplatsen och fick gratis taxi om vi ville bo på det stället dit han tog oss och det var bra så det ville vi. Vi shoppade sjalar, örhängen, sockor mm och jag köpte dunjackskopior till mig och min kompis. Sen köpte jag kartor över vägen upp till Everest Base Camp för dit ska jag nästa gång jag åker till Nepal hade jag tänkt. Vi köpte aldrig någon vanlig guidebok men jag köpte den som bara handlar om vandring i Himmalaya för att kunna förbereda mig till nästa gång. Hur man tar sig runt i Sydasien kan jag nog vid det här laget så då är det viktigare att känna igen tecknen på höjdsjuka. Jag köpte en bok om en expedition till Everest 1996 också. Spännande läsning!

Vi kom aldrig till några höga berg, men vi tog oss till Nagarkot som låg uppe på ett berg 2.000 m.ö.h. med slingervägar upp. Den lilla byn låg 35 km utanför Kathmandu men det tog tre timmar att ta sig dit med lokala bussar och två timmar tillbaka. Därifrån hade vi utsikt över himmalaya och andra berg och kullar i alla väderstreck. Helt fantastiskt, men det fanns ingen god mat där och det var svinkallt på natten.

Vi såg lite stupor också och jag tror att en stupa är ett buddistiskt tempel, eller kanske inget tempel utan helt enkelt en stupa. Ja, något religiöst iaf. Första heldan vi hade i Nepal, en söndag så ambassaden var stängd, gick vi mot ett berg i utkanten av stan som vi sett från taket på vårat guest house. Det så så grönt ut med en stupa på toppen. Lite ensligt sådär. Vi gick dit genom att följa toppen på stupan, genom små gränder och på små vägar som gick förbi fält och lekande barn. Sen gick vägen slingrande uppåt och vi tog i lite i stegen och kände oss så företagsamma. Sen kommer vi runt en krök och får se MASSA människor. Då har vi kommit till huvudingången till värsta turistattraktionen och vårat ensliga tempel vi spanat in är en stor stupa med massa besökare, försäljare och APOR!!! Jätte många söta apor som inte är rädda utan låter sig fotograferas igen och ingen. Jag var i sjunde himlen.

En annan dag åkte vi till Budhanath som jag tror är den största Buddistiska stupan. Jag åt grekisk sallad vilket känndes väldigt exotiskt och vi tittade ner på alla människor som gick runt stupan med en hand utsträckt för att röra vid alla bönerullar som sitter runt hela stupan. Jag tror det är bönerullar, jag är inte så jätte duktig på det här med buddism och kanske skulle behövt en guidebok ändå, för att skriva det här rätt.

Nepal är rätt annorlunda mot Bangladesh. Det är ett turistland till skillnad från Bangladesh och därför får man vara ifred mycket mer där. Kläderna är influerade mer av väst och alla turister och eftersom så många kommer dit för att vandra så är marknaden för kopior på friluftsprylar enorm. Det var rätt kallt på kvällarna när vi var där och då kunde man se massa Nepaleser som tagit efter friluftstilen med fleecejackor och dunvästar och gore tex kläder. Väldit många av de unga tjejerna gick runt i jeans också och körde vespa. Riktigt coolt. Det var skönt för oss också att kunna gå klädda mer avslappnat ett tag i jeans och Tshirt och slippa den evinnerliga sjalen om så för bara en vecka.

Vi fick vårat visum utan tjaffs och nu är vi tillbaka på Thanapara för att avsluta innan en liten semester till Indien och Goa väntar.

Skolutveckling

Skolsystemet i Bangladesh

Jag försöker ta tiden här i Bangladesh till att lära mig så mycket som möjligt om skolsystemet här i landet. Hur Government Primary school fungerar, dvs den statliga femåriga grundskolan. Jag lär mig också om de alternativa skolmetoder som finns och försöker luska reda på organisationer som jobbar medvetet med att försöka förbättra undervisningen.

Pedagogiken rent allmänt i detta land är inte så välutvecklad. Många av lärarna i den statliga grundskolan ser det inte som sitt jobb att varken fostra eller lära ut. De tar närvaro, ger läxor men bryr sig inte om att förklara, öva och lära ut till eleverna utan sover sig igenom lektionerna. Problemet för eleverna är att väldigt få kan få hjälp av sina föräldrar med läxorna, eftersom föräldrarna varken kan läsa, skriva, räkna eller prata engelska. Den svåra och dåliga skolan gör att många elever hoppar av och börjar jobba istället.

Det här låter ju väldigt sorgligt och bristen på engagemang för barn och respekten för barn har fått mig väldigt ledsen många gånger.

Det som är hoppfullt är de olika initiativ som finns runt om i landet, de som jobbar för de elever som hoppat av, för att förbättra den befintliga grundskolan och de som jobbar med läxhjälp mm.

BRAC är den största Non Governmental Organization, NGO, som jobbar i Bangladesh och de har kommit på en egen skola som är treårig för de elever som hoppat av vanliga skolan. BRAC har egna skolor, men betalar också om andra organisationer vill köpa hela konceptet och ha sina skolor. Skolorna kallas också Non Formal Primary Education. I båda fallen får lärarna och de som är ansvariga för en grupp lärare utbildning och guidning igenom de tre åren.

Skolorna ligger alltid ute i byarna där barnen bor, de består av ett avlångt rum, en lärare och en klass på 30 elever. Tio pojkar och tjugo flickor. Eleverna har bestämda platser där de sitter på golvet, en flicka, en pojke, två flickor, en pojke, två flickor, en pojke och på slutet en flicka. Väldigt organiserat. De använder sig själva när de börjar lära sig räkna, och de jobbar mycket i smågrupper om tre, eller storgrupp om tio. De har aldrig för svåra läxor eftersom man är medveten om att deras fattiga föräldrar är oförmögna att hjälpa dem, utan är det något som ska tränas hemma så är det t ex att öva sig på att skriva bokstäver man redan kan lite för att handstilen ska bli bättre.

När de börjar skolan så är alla på olika nivåer för att de redan gått lite i skolan och sedan hoppat av. Därför börjar de med två månaders introduktion där de sjunger, dansar och lär sig dikter. Allt väldigt lustfyllt för att eleverna ska vilja komma tillbaka. Och sen, om en elev inte kommer till skolan går hela klassen och hämtar eleven i dens hem. En för alla, alla för en.

Hela tiden är kontakten med föräldrarna stark, för man har förstått att utan deras hjälp är det svårt. Man har föräldramöten en gång i månaden, föräldrarna turas om med att ta hand om skolan och föräldrarna är också en kontrollgrupp som ser till att läraren kommer varje dag. Arbetsmoralen har en tendens att sjunka om ingen kontrollerar en.

Det jag ändå tycker är bäst är känslan jag fick när jag var och besökte fem av Thanaparas tio skolor. Eleverna har verkligen en kontinuitet i sin vardag, för rutinerna i skolan är samma varje dag. Alla elever vet precis vad som gäller. Lärarna är mer som svenska lärare också, inte det här auktoritära som annars är så vanligt. Och så använder de sig av så bra material. Det är naturliga saker, pinnar att räkna med, blommor och blad att färglägga teckningen med och ett bamburör att förvara linjal i, och räknepinnar, penna, sudd och tavelpennan till den lilla svarta tavla de har. Det är inte så mycket men väldigt genomtänkt för att det ska vara så funktionellt och billigt som möjligt så att så många skolor som möjligt ska kunna startas. Jag är helt såld och väldigt lycklig över att det finns skolor där barnen är första prioritet.

På Thanapara har de en privat grundskola och även om alla lärares första prioritet inte alltid är barnen så är de lärare som jobbar nu helt ok och även bra. De bryr sig om barnen och gör sitt bästa. Problemet är som jag ser det just nu att lärarna inte har någon specifik lärarutbildning, vilket är helt normalt i Bangladesh. De har gått ut motsvarande gymnasiet och sen kan de arbeta som lärare. Därför jobbar jag nu för att ha en workshop för lärarna där de förhoppningsvis kan diskutera och lära sig nya metoder. Tex grupparbete och teater mm som kan få lektionerna lite mer levande.

Eftersom den skolan är en vanlig femårig utbildning med småklasserna på förmiddagen och de större klasserna på eftermiddagen så går det inte att köpa BRACs koncept helt av, så istället har jag tittat på en metod som actionaid har infört som heter REFLECT. Den används mest till vuxna men även till att göra barnens skolor bättre. Metoden är holistisk, rolig för att man blandar in teater och sång mm och användbar för barnen lär sig om sitt närsamhälle. Det som ligger närmast i tiden för mig är att besöka en skola som jobbar efter den metoden och sen, om det känns bra, boka utbildare för lärarna här.

Jag hoppas att det kommer ge både elever och lärare något, men man vet aldrig i förväg. Min tanke med at hyra in någon härifrån är också att då kan de fortsätta ha workshops även nästa termin och nästa, om de tycker att det ger dem något, och på så vis blir allt lite mer långsiktigt än om jag skulle försöka implementera mina svenska idéer medan jag är här. Vilket jag gör lite grann vid sidan av också förståss.

Om ni har några frågor så fråga på.