På jordbruksbesök i en by

Hej vänner!
Idag tänkte jag berätta om ett besök vi gjorde i en liten by nära Thanapara där de odlar ekologiskt. Men först en liten bakgrund.


Den Svenska föreningen Svalorna Indien-Bangladesh startade upp hela Thanapara Swallows DS för 37 år sen efter frihetskriget 71 när byn Thanapara blev extra hårt drabbat då de flesta männen i byn blev avrättade av den pakistanska armen. Svalorna var de enda donatorerna i början och väldigt involverade i verksamheten här i flera år tills man kände att man kunde börja lämna över ansvaret mer och mer till cheferna på Thanapara. De startade upp en textilfabrik som är beroende av export, och byråkratin inom landet för att få just exportbiten att fungera är inte det lättaste, och kontakten med köpare var också sådant som TSDS hade stor nytta av att ha hjälp av de svenska volontärerna. Men undan för undan blev TSDS mer självständiga och idag är chefen på TSDS, mr Raihan, också ordförande i Acota, en paparplyoganisation som jobbar med rättvisemärkt i Bangladesh, ordförande i Emmaus Asia och med i Emmaus internationals styrelse mm. D.v.s. han jobbar väldigt nätverkande och internationellt samtidigt som han driver TSDS.

Idag har TSDS olika donationer för olika projekt och program och det enda samarbetet de har med svenska svalorna är ett program för ekologiskt jordbruk och bönders rättigheter och så oss såklart, på praktikantlinjen på Österlens Folkhögskola.

Jordbruksprogrammet är uppbyggt så att de har 80 bondegrupper i 40 byar på ett par mils avstånd från Thanapara. En grupp består av 20 personer, en av varje kön från tio familjer, och en kvinna och en man från varje grupp är gruppledare. Mycket genus och väldigt smart, för kvinnor och män har olika uppgifter i arbetet med jordbruket, så på detta sätt lär sig alla nya och nyttiga saker på utbildningarna som TSDS anordnar.


Den dagen vi fick följa med till en by hade man utbildning med en man från TSDS om risodling. Vi förstod inte så mycket förrän efteråt när vi fick en kortversion på engelska. Vi fick se olika komposter de använder att gödsla med istället för konstgödsel. De tog med oss till fruktträdgården där de odlade bananer och papaya i långa rader och till risfältet lite utanför byn. Innan vi åkte hem blev vi itrugade (men vi var inte svårövertalade) mango, kokosnötsmjök, kokosnöt, guava, en liten grön frukt som jag inte vet namnet på men som smakar lite citrus utan att ha citruskonsistensen utan som är hård, banan och sötsaker till efterrätt! Allt det fick vi i oss meddans halva byn nöjt tittade på. Allt enligt bangladeshisk sed. Bangladesh är det mest gästvänliga land jag har varit i. De tar verkligen ifrån tårna och det bästa man kan göra är att ta seden dit man kommer, berömma deras goda frukt och tacka så mycket. Det är mitt bästa tips i alla fall.

Hoppas ni alla får besöka en by i Bangladesh en dag.

kram Johanna

Sariknep

Skrivet 15 juli

Jag har nu köpt en otroligt vacker sari (se bild i förra inlägget) i Thanaparas butik där de säljer kläder, väskor och överkast mm. Sarin är chockrosa med blommor och jag ska ha den när jag arbetar i skolan.

Skolan har en rektor (som också undervisar, lika mycket som de andra) och tre lärare. En av lärarna är kvinnor. Hon heter Shabana, är 28 år och har jobbat på skolan sen hon var 20. Vanligast är att man har sari när man är gift och sallwar kamez dvs. byxor, tunika till knäna med slitsar i sidorna och sjal när man är ogift. Shabana är inte gift men hon bär sari när hon jobbar för att hon är lärare.

Hon är väldigt noga med sin klädsel och därför en utmärkt sarilärare, ja man behöver faktiskt nån som lär en hur man gör för det är inte så lätt att linda flera meter tyg runt kroppen och få det att falla snyggt. Mitt största problem har varit att sarin blir så skrynklig och inte är fin nästa dag, och stryka på ej rent tyg känns inte så bra. Men igår fick jag höra bästa "hursmorsknepet" av Shabana och det är att vika ihop sarin fint och lägga den under kudden när man sover på natten. På så vis kan man använda sarin många dar utan att tvätta den och den är ändå som ny varje morgon. Smart va?!

kram

Skolan på Thanapara Swallows Development Society (TSDS)

På bilden ser ni några barn på väg till skola och day care, mig i min nya lärarutstyrsel, en rosa sari, och en liten kille som lekte på organisationen en dag.

Hej på er. Idag tänkte jag berätta lite om skolan på Thanapara. Hoppas ni tycker det är intressant. Har ni frågor så fråga på. Jag ska svara så gott jag kan.

Mitt huvudsakliga arbete i Thanapara kommer vara i skolan och i Day Care. Skolan är för byns fattigaste barn och den har åtta klasser. Två ettor och två tvåor, som har lektioner på förmiddagen, en trea, en fyra och två femmor varav en är en stipendieklass där lärarens lön kommer från staten. De har lektioner efter första gruppen. Förutom stipendieklassen och skolböckerna betalas skolan av organisationen och vissa år även delvis av sponsorer utifrån.
Day care är för små barn vars mammor jobbar i organisationens hantverkssektion.

Jag började med att vara med på lektioner i skolan, för TSDS hade uttryckt en önskan om hjälp med engelska och matteundervisning. Jag kom snabbt fram till att matte var för svårt pga språket, men jag ska ha bild istället. Nu har jag gjort ett schema där jag har engelska en gång i veckan med varje klass och en bildlektion var med klasserna ett till fyra varje vecka. En dag ska jag vara i Day care och resten av tiden är vigd åt rapportering, planering och bokföring mm.

Mina dagar på skolan börjar ta form. Jag har totalt 14 lektioner under en vecka vilket inte är så mycket, men det gör att jag har tid och ork att reflektera och planera roliga lektioner. Min ambition på engelskan är att använda deras engelskaböcker men göra något mer utav det. Deras skolsystem bygger på det brittiska och här är det allvar från första klass. Klarar man inte sina examensprov i slutet av klass ett får man inte börja i klass två nästa år och så vidare. Det är därför det är så viktigt att följa deras böcker, för det är dem som frågorna på proven bygger på.

Den här skolan har funnits sen 1973 och de första nio åren bodde svenska volontärer på organisationen året om. Det märks i undervisningsmetoder, den praktiska undervisningen de haft tidigare och bildlektionerna de har nu och rektorn pratar gärna om svenska lärare som var här och hade teachers trainings på sjuttiotalet. Fram till för ett år sen hade de praktisk undervisning i jordbruk; odla och ta hand om djur, och olika hantverk som föräldrar som jobbade i klädsektionen kunde bidra med. För ett år sen upphörde sponsringen utifrån som gick till det; lärare och mat till djuren, så de har slutat med det. Det initiativet kom från början från de svenska volontärerna och det har hållit på i över trettio år, kanske är det dags för något nytt nu. När jag pratade om det här med rektorn sa han att han tyckte dataundervisning låg mycket mer i tiden och kunde vara till bättre användning för eleverna. Chansen är väl stor att många av dem ändå kommer arbeta med jordbruk, men för dem som lär sig datorer och engelska kan hela framtiden ändras. Det är något jag får titta närmare på en annan dag.

På bildlektionerna har jag verkligen chansen att göra lite skillnad. Det är det enda ämne som inte begränsas av examensprov, eftersom det ligger utanför regeringens läroplan. Det jag tänker mig är att låta eleverna prova på olika material och olika uppgifter. Jag tror t ex att det finns lera som man kan hitta gratis i naturen. Planen är att jobba med rektorn och de andra lärarna så smått och försöka få dem att förstå vikten av ämnet bild, och sen förhoppningsvis utforma en läroplan tillsammans som är utformad efter deras ekonomiska förutsättningar. Bildundervisningen hittills har bestått av streckgubbar/blommor/flaggor mm ritat med kulspetspenna i anteckningsboken. Eftersom skolans sponsring har upphört har de bara pengar till det allra nödvändigaste materialen och då faller kritor, färgpennor, ritpapper och andra skapande material bort. Skolan hade några askar med färgpennor, som de fått från besökare på organisationen, som jag har börjat använda i klasserna och i söndags var jag och rektorn i stan, Rajshahi, och köpte kritor och billigt ritpapper.

Pengarna till detta kommer från ett barn med föräldrar på mitt jobb, förskolan Kungspilen i Stockholm. Jag fick med mig en gåva på 500kr att köpa något till barnen för och det har jag börjat göra. Vi köpte en klassuppsättning, 35 paket, kritor som ska gå mellan klasserna och så har vi sparat två tredjedelar av pengarna till en studieresa för de äldsta eleverna i höst när vädret är lite svalare och mer behagligt.

Om det är någon annan som vill bidra med pengar till material så vore det fantastiskt. Känn ingen press alls, det är bara om man känner för det. Känns som ett för bra tillfälle att kunna hjälpa dem för att låta bli att fråga er, mina läsare. Tidigare år har sponsorer betalat anteckningsböcker och pennor till eleverna, men i år får de betala det själva. För 175 kr får alla elever varsin penna och för 350 får alla elever varsin anteckningsbok. Om det är någon som vill hjälpa till så vore det hur stort som helst för både lärare och elever här.

Då gör man så här:
Skicka ett SMS till min Bangla Mobil +880 174 133 52 31 och skriv att du vill bidra och vem du är. Sen svarar jag och skickar mitt kontonummer så du kan göra en överföring. På det här sättet slipper jag lägga ut kontonumret på en offentlig blogg. Jag rapporterar självklart vidare från skolan och om det är någon som vill ha med namn i bloggen så skriv det I SMSet.

Tills nästa gång,

Johanna

Språket här heter bangla

Skrivet 3e juli

Hej ni där hemma och Hej ni andra ute i vida världen.

Klockan är halv tio på kvällen och jag sitter i en av mina tre sängar och väntar på en av nattvakterna som ska byta ut min ena fläktknapp. På en mix av bangla, engelska och teckenspråk lyckades vi förstå varandra väldigt bra. Jag frågade om han ville fixa det imorgon eller i kväll och han sa att i kväll gick bra. Han skulle bara till marknaden och köpa knappen och det skulle ta en halvtimma. Finemang.

Andra saker har inte varit lika lätta att förklara, som varför jag i början bara åt två skedar ris till lunch. Att det inte berodde på att maten inte var god utan på att jag var så klen och ohungrig när det var 40 grader varmt och min mage var ovan vid bakteriefloran. Det var bra att Ellen var här i början och kunde berätta att våra magar var svenska och klena men snart skulle bli starka bangladeshiska magar.

Ofta kan det bli lite tokigt också. Som idag när vi sa att vi gärna ville ha pannkaka eller potatis till middag och det slutade med att vi fick pannkaka och potatis, och det var för att vi inte lärt oss ordet eller ännu.

Annars rullar det på med banglan. Vi lär oss lite varje dag. Igår hade vi vår första banglalektion på riktigt och nu gäller det att försöka använda alla orden så att de riktigt sätter sig. Att hänga med Madjeda och de andra kvinnorna i köket är ett bra sätt, för de pratar bara bangla och då är det försöka, försöka, försöka tills man förstår varandra som gäller. Skolan är också bra. Där frågar jag om de viktigaste orden och så kör jag med dem tills jag lärt mig dem. Lärarna och personalen och barnen på Day Care kör också hårt med mig så det ska nog lösa sig med språket hoppas jag.

Nu har vi publicerat första månadsbrevet på Österlens Folkhögskolas hemsida också. Gå gärna till http://www.osterlen.fhsk.se/index.php?page=456 och kolla. Om ni är intresserade av vad våra klasskompisar i andra delar av världen gör så har de också börjat skriva om sina arbeten.

Kramar

Johanna