Skolsystemet i Bangladesh
Jag försöker ta tiden här i Bangladesh till att lära mig så mycket som möjligt om skolsystemet här i landet. Hur Government Primary school fungerar, dvs den statliga femåriga grundskolan. Jag lär mig också om de alternativa skolmetoder som finns och försöker luska reda på organisationer som jobbar medvetet med att försöka förbättra undervisningen.
Pedagogiken rent allmänt i detta land är inte så välutvecklad. Många av lärarna i den statliga grundskolan ser det inte som sitt jobb att varken fostra eller lära ut. De tar närvaro, ger läxor men bryr sig inte om att förklara, öva och lära ut till eleverna utan sover sig igenom lektionerna. Problemet för eleverna är att väldigt få kan få hjälp av sina föräldrar med läxorna, eftersom föräldrarna varken kan läsa, skriva, räkna eller prata engelska. Den svåra och dåliga skolan gör att många elever hoppar av och börjar jobba istället.
Det här låter ju väldigt sorgligt och bristen på engagemang för barn och respekten för barn har fått mig väldigt ledsen många gånger.
Det som är hoppfullt är de olika initiativ som finns runt om i landet, de som jobbar för de elever som hoppat av, för att förbättra den befintliga grundskolan och de som jobbar med läxhjälp mm.
BRAC är den största Non Governmental Organization, NGO, som jobbar i Bangladesh och de har kommit på en egen skola som är treårig för de elever som hoppat av vanliga skolan. BRAC har egna skolor, men betalar också om andra organisationer vill köpa hela konceptet och ha sina skolor. Skolorna kallas också Non Formal Primary Education. I båda fallen får lärarna och de som är ansvariga för en grupp lärare utbildning och guidning igenom de tre åren.
Skolorna ligger alltid ute i byarna där barnen bor, de består av ett avlångt rum, en lärare och en klass på 30 elever. Tio pojkar och tjugo flickor. Eleverna har bestämda platser där de sitter på golvet, en flicka, en pojke, två flickor, en pojke, två flickor, en pojke och på slutet en flicka. Väldigt organiserat. De använder sig själva när de börjar lära sig räkna, och de jobbar mycket i smågrupper om tre, eller storgrupp om tio. De har aldrig för svåra läxor eftersom man är medveten om att deras fattiga föräldrar är oförmögna att hjälpa dem, utan är det något som ska tränas hemma så är det t ex att öva sig på att skriva bokstäver man redan kan lite för att handstilen ska bli bättre.
När de börjar skolan så är alla på olika nivåer för att de redan gått lite i skolan och sedan hoppat av. Därför börjar de med två månaders introduktion där de sjunger, dansar och lär sig dikter. Allt väldigt lustfyllt för att eleverna ska vilja komma tillbaka. Och sen, om en elev inte kommer till skolan går hela klassen och hämtar eleven i dens hem. En för alla, alla för en.
Hela tiden är kontakten med föräldrarna stark, för man har förstått att utan deras hjälp är det svårt. Man har föräldramöten en gång i månaden, föräldrarna turas om med att ta hand om skolan och föräldrarna är också en kontrollgrupp som ser till att läraren kommer varje dag. Arbetsmoralen har en tendens att sjunka om ingen kontrollerar en.
Det jag ändå tycker är bäst är känslan jag fick när jag var och besökte fem av Thanaparas tio skolor. Eleverna har verkligen en kontinuitet i sin vardag, för rutinerna i skolan är samma varje dag. Alla elever vet precis vad som gäller. Lärarna är mer som svenska lärare också, inte det här auktoritära som annars är så vanligt. Och så använder de sig av så bra material. Det är naturliga saker, pinnar att räkna med, blommor och blad att färglägga teckningen med och ett bamburör att förvara linjal i, och räknepinnar, penna, sudd och tavelpennan till den lilla svarta tavla de har. Det är inte så mycket men väldigt genomtänkt för att det ska vara så funktionellt och billigt som möjligt så att så många skolor som möjligt ska kunna startas. Jag är helt såld och väldigt lycklig över att det finns skolor där barnen är första prioritet.
På Thanapara har de en privat grundskola och även om alla lärares första prioritet inte alltid är barnen så är de lärare som jobbar nu helt ok och även bra. De bryr sig om barnen och gör sitt bästa. Problemet är som jag ser det just nu att lärarna inte har någon specifik lärarutbildning, vilket är helt normalt i Bangladesh. De har gått ut motsvarande gymnasiet och sen kan de arbeta som lärare. Därför jobbar jag nu för att ha en workshop för lärarna där de förhoppningsvis kan diskutera och lära sig nya metoder. Tex grupparbete och teater mm som kan få lektionerna lite mer levande.
Eftersom den skolan är en vanlig femårig utbildning med småklasserna på förmiddagen och de större klasserna på eftermiddagen så går det inte att köpa BRACs koncept helt av, så istället har jag tittat på en metod som actionaid har infört som heter REFLECT. Den används mest till vuxna men även till att göra barnens skolor bättre. Metoden är holistisk, rolig för att man blandar in teater och sång mm och användbar för barnen lär sig om sitt närsamhälle. Det som ligger närmast i tiden för mig är att besöka en skola som jobbar efter den metoden och sen, om det känns bra, boka utbildare för lärarna här.
Jag hoppas att det kommer ge både elever och lärare något, men man vet aldrig i förväg. Min tanke med at hyra in någon härifrån är också att då kan de fortsätta ha workshops även nästa termin och nästa, om de tycker att det ger dem något, och på så vis blir allt lite mer långsiktigt än om jag skulle försöka implementera mina svenska idéer medan jag är här. Vilket jag gör lite grann vid sidan av också förståss.
Om ni har några frågor så fråga på.
Fart, fläkt och lite farligt
På mitt initiativ har vi startat studiegrupper i klass fem så de kan hjälpa varandra med de svåra engelska och matteläxorna
I sarin känner jag mig fin, men det är varmt och svårt att göra saker
Flickan är femton, barnet är hennes och hon gifte sig med den här mannen när hon var elva år.
