fredag 22 januari 2010

Hemma, nästan

Nu sitter jag vid mitt skrivbord på folkhögskolan i Tomelilla och blickar ut över det vackra solnedgångslandskapet utanför mitt fönster.

Mitt banglaäventyr är över för den här gången och nu är det bara att avsluta alla rapporter, lämna in bokföringen och se till så att de nya praktikanterna får en minst lika givande vistelse på Thanapara som vi fick.

Jag är så tacksam för att jag fick den här chansen och jag har lärt mig så otroligt mycket och mött så många otroligt fina människor. Men det har inte varit lätt alltid, fast utan den här upplevelsen skulle jag inte vara den jag är idag och det vore ju tråkigt. Bangladesh har gett mig lite skinn på näsan och jag har avgett ett nyårslöfte på en galen nyårsfest i Goa om att jag detta år ska vara min egen lyckas smed. Det är ord jag kommer tillbaka till så att jag kommer ihåg att jag kan forma mitt liv som jag vill. Sen gäller det bara att veta vad man vill också. Det är en annan sak.

Innan jag vet vad jag vill börja plugga så är jag otroligt glad över att komma tillbaka och börja jobba med små härliga barn igen, barn som inte börjar gråta för att jag ser så annorlunda ut. Det var min största sorg i Bangladesh att småbarnen började gråta när de fick syn på mig.

Johanna

1 kommentar:

  1. om du träffar celticmarkus borde du hälsa från mig! hoppas alla praktikanter har det fint med varandra.

    SvaraRadera